Alexander var efterlängtad och planerad.
Vi kom på för något år sedan att vi absolut ville ha fler barn - och vi blev faktiskt gravida en gång innan Alexander blev till. Den gången resulterade det tyvärr i missfall - mitt under vår semester i Turkiet. Det hände i vecka 9 ungefär. Men vi gav inte upp, och det är jag innerligt glad för. <3 Allt har en mening, och nu såhär med facit i hand är vi ju glada att det blev just vår Alexander som "tog sig"...

Den 14 januari - i vecka 8+5 - var jag på ett vaginalt ulraljud och då fick vi se lille Alexander för första gången:


Ett litet hjärta som pickade, och lyckan var total.

Då jag blev erbjuden KUB valde jag att tacka ja. Min tanke var att det ändå inte kunde skada, och att jag ändå skulle få bra resultat. Om jag skulle få valet idag hade jag tackat nej. Jag insåg nämligen inte vad det skulle innebära för mig om jag fick ett negativt provresultat.

Vad är då ett KUB-test?
KUB står för Kombinerat Ultraljud och Biokemi och innebär att man kombinerar resultatet av ett NUPP-test med resultatet av ett blodprov. NUPP-testet är en ultraljudsundersökning där man mäter en vätskespalt (NackUPPklaring) i nackgropen hos fostret. Genom måttet på vätskespalten kan man sedan i kombination med kvinnans och fostrets ålder göra en sannolikhetsberäkning på risken att barnet ska födas med en kromosomavvikelse, i allmänhet kallad Downs syndrom. I blodprovet mäts graviditetshormonet beta-hCG och placentahormonet PAPP-A, eftersom det finns ett samband mellan nivåerna av dessa hormon och Downs syndrom.
Mitt blodprov visade sig tyvärr förhöja min risk för att föda ett barn med Downs syndrom, och jag blev därför erbjuden en moderkaksbiopsi.

Hela min värld rasade. Jag grät och grät, och jag och Michael hade många långa diskussioner om hur vi skulle gå tillväga. Genom att göra en moderkaksbiopsi riskerar jag att få missfall. OM barnet nu hade Downs, skulle vi då klara att göra abort? Skulle vi klara av att uppfostra ett barn som hade Downs? Många tankar och sömnlösa nätter förde mig till tanken att åka över till en privat klinik i Köpenhamn för att göra ett NUPP-ultraljud och gå efter min magkänsla efter det.

Sagt och gjort. Jag åkte ensam över till Köpenhamn för att tänka, känna och göra ett ultraljud.
Först och främst måste jag börja med att rekommendera Ultraljudskliniken för gravida i Köpenhamn.
De var helt underbara där!
De tog massor utav bilder och de filmade - och de skulle inte gett sig förrän de såg det de var ute efter att se.

Visst - man får vad man betalar för, och jag förstår att inte alla kan spendera de pengarna på att betala för extra ultraljud. men OM man känner att man kan spendera den extra slanten är det VÄL värt det!

Hennes reaktion under detta ultraljudet var att det inte fanns något som tydde på att barnet hade kromosomfel. Hon kunde givetvis inte garantera något, men hon kikade på alla speciella tecken som barn med kromosomfel "brukar" ha.
Dock hade bebisen ett kort näsben, och det KAN vara ett tecken på att det inte står helt rätt till. Så hon rekommenderade mig att ändå göra moderkaksbiopsin jag fått tid till veckan därpå.

Här är lille "Knudan" 13+4:



Min magkänsla sa mig dock att jag ville hoppa över biopsin. Nackspalten var fin, likaså måtten på resten utav kroppen. Hjärtat slog perfekt och var fint utvecklat. NUPP-testet sänkte min risk att få ett barn med Downs syndrom. Jag ringde hem och berättade för Michael att jag bestämt mig för att inte gå vidare med biopsin.
Det var så SKÖNT att bestämma sig. Från ena sekunden till den andra slutade mina tårar att falla. DÅ vsste jag att jag tagit rätt beslut.

Visst hade jag tankarna ibland under graviditetens gång... att "kommer barnet vara friskt". Men vi sa som så, att det fick bli som det blev. Allt har en mening...

Den 12 augusti kom världens finaste lille Alexander ut. Berättar om förlossningen i nästa inlägg :-)



Tack för att ni ville läsa vår historia.

/ Jane